Resans början och slut
Bild från Pixabay
Det här inlägget blir på ett sätt det sista inlägget, inte det sista inlägget jag skriver men det sista jag skriver som är kopplat till min sjukskrivning. Den 1 september började jag att arbeta heltid, vilket är en liten seger även om jag aldrig blir densamme igen.
När jag nu ser tillbaka på de 11 månader som gått sedan jag blev sjukskriven är det med förfäran i blicken och det finns en viktig fråga som bränner: hur kunde en arbetsplats med så mycket kompetens gällande människor låta tre personer med samma typ av tjänster bli utbrända?
Jag har inte ett komplett svar på den komplexa frågan men en del av svaret kan man hitta i det jag skrev i mitt första inlägg på Substack i april i år. Där står det nämligen så här:
Nu har min ork tagit slut och jag har fått inse mina begränsningar. Jag känner mig lite som haren i fabeln om haren och sköldpaddan. Jag har sprungit och sprungit när jag borde ha gått. Därför får jag nu krypa ett tag tills jag kan gå igen. Men jag ska aldrig börja springa igen för inget går snabbare av det.
Så en del av svaret på frågan är att vi som organisation borde ha gått istället för att springa.
Ett sätt för mig att försöka springa mindre i livet är att jag avinstallerade Facebook i mobilen. För plinget som aviserade nya meddelande gjorde att min hjärna mentalt sprang till mobilen för att ta del av nyheterna som ville tränga sig in i mitt liv. Oftast signalerade dessa pling trevligheter från vänner och bekanta men ytterst sällan var de så akuta som min hjärna ville tro. Att minska plingandet i mitt liv har jag faktiskt fortsatt med och funnit att det hjälpt min återhämtning en hel del. När nära och kära velat förmedla något brådskande till mig så har de istället fått ringa eller skicka ett SMS. Jag är inte onåbar utan jag väljer de kanaler för kommunikation som underlättar mitt liv.
Våren
När våren med sin sol och värme kom arbetade jag 50%, vilket på ett plan var en seger. I samma veva började arbetsgivaren hitta på nya idéer var jag skulle arbete. En idé var att jag skulle arbeta 12 mil bort vilket i sig väckte en massa funderingar och tog en massa energi. Det är tydligt hur jag fortfarande hade en osund inställning till min arbetsplats, en normalt fungerade person hade bara sagt nej, det kommer inte på frågan att jag ska pendla 12 mil. När jag i nuläget ser tillbaka på mina reaktioner förvånas jag över hur jag reagerade. Jag hade ännu inte upparbetat någon ork att använda till att kämpa mot idiotin utan jag abdikerade.
Mitt senaste inlägg som jag skrev i juli handlade om sommaren och handlade om att vi inte skulle göra så mycket på semestern. [[Sommar - by Johan Karlemo - Johans tankar om livet](https://karlemo.substack.com/p/sommar-1ac)]
I efterhand tror jag att den inställningen var helt rätt. Även om vi gjorde en del saker på semestern så i jämförelse med året innan var den avsevärt mer vilsam och jag kände mig mer utvilad efter semestern än innan. Barnen var också ganska nöjda med att hinna vara mer hemma och därmed vara med sina vänner.
Hösten
Nu är det höst även om träden fortfarande har kvar sina löv och luften är relativt varm. Höst innebär också en nystart på arbetslivet. Dels för att jag arbetar heltid men också för att jag på riktigt börjar arbeta med projektet för psykisk hälsa för barn och unga i Södra Lapplands pastorat. Under åren 2023 till 2025 kommer jag nämligen att arbeta 80% av min arbetstid med ett projekt för psykisk hälsa för barn och unga i vårt pastorat. Området motsvarar större delen av Västerbottens inland. Det är ett ämne som ligger nära hjärtat. Vi är två personer i projektgruppen vilket gör arbetslivet mindre komplicerat och min kollega är bra på att avgränsa vårt arbete.
Även om arbetsplatsen är mer kaotisk än någonsin så kan jag till viss del avskärma mig från det kaoset och fokusera på hur vi ska arbeta för att förbättra barn och ungas psykiska hälsa. Mina ledord inför hösten är fortsatt Slow is fast och det är något jag vill förmedla till vår målgrupp också. Det känns lovande för min fortsatta hälsa att få förmånen att arbeta med något jag brinner för och som är avgränsat.
Framtiden
Utöver mina ledord tar jag också med mig Pilgrimens sju ledord som formulerades av Hans-Erik Lindström:
Enkelhet
Långsamhet
Andlighet
Delande
Bekymmerslöshet
Frihet
Tystnad
De rimmar väl med hur jag vill leva mitt liv. Jag låter Hans-Eriks ord om pilgrimens ledord avsluta detta inlägg.
Jag tänker att det är sju vanliga substantiv som beskriver den nutida människans längtan. Vanliga ord, som samtidigt är bristord i vår kultur, för både mig själv och för många andra människor.
Hans-Erik Lindström, pilgrimspräst