Dagen efter fastlagssöndagen brukar kallas för blå måndag. Fastan tycker jag är en god tid för att reflektera över vad jag gör med mitt liv och vad som egentligen är viktigt. Därför har jag infört en egen dag som jag i år kallar för blå fredag. Namnet kan ses som en protest mot svart fredag (Black friday) och en koppling till fastan.
Black friday handlar om shopping och att företag vill tjäna pengar. Att människor kan köpa saker de vill och behöver är inget jag protesterar mot eller ens egentligen ogillar. Det jag däremot ogillar är att vårt samhälle som man kan kalla för konsumtionssamhället har en människosyn som går mot allt jag är och allt jag tror på. Jag tror att en människa är en komplex varelse som består av en blandning av biologi och själ. Jag tror att en människa är en potentiellt kreativ, fantasifylld, god, skapande, empatisk och kärlekfull varelse. Jag är också medveten om människans potential till destruktivitet. Därför ogillar jag att konsumtionssamhället utnyttjar de dåliga sidorna av människan för att forma människan till att vara en enda sak: konsument. Konsument skulle förenklat kunna beskrivas som en vandrande säck av pengar. Företag och andra har lärt sig hur man ska få oss människor att köpa. Ur ett psykologiskt perspektiv är det inte så komplicerat. För att få oss att köpa förstärker man våra rädslor för utanförskap och vår längtan efter att vara attraktiva. Vem vill tvingas till ensamhet och att vara oattraktiv? För mig blir det en skarp kontrast till den bild av människan jag har. Därför vill jag protestera idag och vill nästan skrika att jag är något mer än en vandrande säck av pengar. Jag vill skrika att era produkter gör mig inte attraktivare eller ger mig fler vänner.
Samma sjuka synsätt tycks jag märka även i övriga delar av samhället där man försöker få mig till att bli en konsument genom att kalla mig för kund. Något som delvis går att härleda från NPM:s inträde i offentligheten (https://sv.wikipedia.org/wiki/New_public_management). Jag vill inte vara en kund när jag kommer till ett sjukhus, utan jag vill vara en patient. Vilket innebär att jag är en människa med allt vad det innebär och som har ett behov som vården i många fall kan tillgodose. I förhållande till min kommun vill jag ses som en medborgare inte en kund. Det är inte kommunledningens uppgift att sälja en tjänst till mig utan att se mig som en medborgare med rättigheter och skyldigheter. När jag sitter på tåget vill jag att tågbolaget ska se mig som en resenär och inte en kund. Jag har alltså inte köpt en tjänst utan jag har ett behov av att resa till en viss plats och deras uppgift är att tillgodose mitt behov. Samhället har under lång tid satsat tid, pengar och även blod för att vi ska ha ett järnvägsnät som fungerar. Det har man gjort för att förenkla kommunikation och för att kunna frakta varor. Persontågen syfte är inte någon/några ska tjäna pengar på det, utan för att vi ska kunna resa och mötas. Det är en förenkling men jag Hoppas du förstår hur jag tänker.
Idag firar jag som sagt blå fredag och jag gör det genom att tillverka lite spelmarkörer till ett spel som jag i framtiden ska spela med mina vänner. Det kommer nog att ta ett par dagar innan jag är klar men Slow is fast. Så idag är jag inte en konsument utan en tillverkare och en brädspelare som med hjälp av min kreativitet och kunskap tillverkar det jag behöver för att kunna ha en trevlig och spännande stund tillsammans med mina vänner.
Så kalla mig vad du vill - men kalla mig inte kund. Helst av allt får du kalla mig vän.